Det var många som såg fotbollsgalan för en vecka sen, inklusive jag. Jag ska inte prata om manligt och kvinnligt, jag är medveten om problemen men många har redan sagt det bättre än jag kan. Jag vill prata om Zlatan.
Första gången jag kom i kontakt med Zlatan var jag väldigt ung, han spelade i Malmö och gjorde overkliga mål och det är sådant en ung pojke, som fortfarande när en dröm om att bli fotbollsproffs, blir förtrollad av. Jag var inget undantag. Jag minns att jag letade reda på numret till Malmös kansli, det var på tiden när jag jagade autografer i stället för att ta selfies. Och jag ringde, jävlar vad jag ringde ner det där kansliet. Jag skulle ha Zlatans autograf på något sätt. Jag ringde som olika personer och uppgav olika adresser till nära och kära, sprang hem från skolan för att titta i brevlådan och till slut låg det ett brev där från Malmös kansli och en signatur från Zlatan. Den lyckan.
Nio guldbollar senare är jag fortfarande lika besatt av Zlatan, eller besatt är nog fel ord, men jag skulle lämna allt i hela världen för att få leva nära Zlatan. Så kan vi säga. Hela hans väsen förtrollar mig och många med mig. Jag förstår till och med den orimliga rapporteringen i kvällstidningarna, för Zlatan är på en nivå som ingen annan i Sverige är i närheten av. Om Erkan Zengin gör mål, då skrivs det om hur Zlatan reagerade, och jag förstår. Det är rimligt att vi vill kräma ur allt vi kan från Zlatan, för snart slutar han och den sorgen vill jag inte ens tänka på.
Fotbollsgalan då – Zlatan tog emot guldbollen men det var något annorlunda den här gången, en dämpad Zlatan som kämpade mot gråt när han pratade om sin bror Sapko som gick bort tidigare i år, när han pratade om cancer och Pontus och Klas, att livet utanför fotbollen är viktigare och då grät jag som ett barn i soffan.
Häromdagen var han tillbaka i den svenska tröjan och gjorde mål igen, trots en medioker insats. Och min kärlek till Zlatan är fortfarande som en förälder till sitt barn – villkorslös.
Relaterade inlägg
