FREDAGSKRÖNIKAN
Jag var på Café Opera för några veckor sedan och mådde bra. Det var en salig blandning av folk, kreti och pleti var där, stekare var där, något ansikte man kände igen från en dokusåpa var där. Jag tänker inte berätta om något så ointressant som min utekväll, men en sak jag fastnade för var hur mannen från dokusåpan betedde sig där inne. Vid baren, på dansgolvet och på uteserveringen, som om han vore Zlatan och ligamästare i Frankrike. Han trodde att han var igenkänd, att han var lite förmer, det syntes så väl när han nervöst tittade sig omkring och väntade på att någon skulle komma fram och säga: ”Det var väl du som var med i Big Brother för några år sedan?”.
Det är också någonting med människor som har varit med i en dokusåpa som får mig att bli konfys, jag får inget grepp om dem. Det som gör mig mest konfunderad är att de verkar vara så lyckliga över att ha varit med i TV, utan att egentligen ha lyckats med någonting. Vad är de glada över? Att ha passerat audition och blivit utvald av någon castingmänniska? Jag förstår verkligen inte. Det ska dock tilläggas att jag inte har något emot dokusåpan i sig, formatet tilltalar mig och det kan faktiskt vara ganska underhållande. Om inte annat är hate-watching en tillräcklig anledning.
Den senaste dokusåpan som sändes i Sverige var Paradise Hotel och det blev en succé. Nya ”stjärnor” föddes och nu är det deras tur att vara lyckliga ett tag, få gratisgrejer från affärer, gå på events och åka på barturné och kanske ligga med någon som de inte hade fått ligga med annars och det är helt okej. Jag förstår det. Det jobbiga för dem är att det alltid väntar en ny dokusåpa runt hörnet med nya stjärnor som är redo att ta över i offentligheten och åka till en bar i Falköping för några tusen och låtsas DJ:a. Men om några år står också de på en nattklubb i Stockholm en onsdag och önskar igenkänning, näst intill kräver det. Det är det som är sorgligt.
Kvällen på Café Opera då? Jag såg honom gå omkring i cirklar, hela tiden ensam. Det såg så dystert ut. Klubben stängde och det blev mörkt, precis som det blev för honom för många år sen men då gick jag fram och sa: ”Det var väl du som var med i Big Brother för några år sedan?” och kanske gjorde det att jag tände hans strålkastarljus i några timmar till.
