Jaha, då var det bara två matcher kvar av VM. Redan nu känner jag mig tom, innan finalen ens har spelats. En känsla av ”jaha, vad ska jag nu göra?” som får mig att känna svindel. Och det kan ju tyckas löjligt för någon som inte är lika insatt i fotboll som jag, men det är så det känns när man har fått se flera matcher varje dag i en månad. Som att träffa sitt livs kärlek och bara få ha henne nära i ett bestämt antal dagar, och sen veta att det dröjer fyra år innan man får träffa henne igen.

Känslan förstärks också av att det har varit ett fantastiskt VM. 62 matcher hittills som har fyllt livet med mening, varje morgon har startat med en förväntan, nästan som att fylla år varenda dag. De flesta matcherna har uppfyllt förhoppningarna, några har inte gjort men det har varit okej det också.

Jag har druckit min öl, skrikit åt domaren någon gång, skrikit åt Neymar att resa sig upp, applåderat Rodriguez för snygga mål, gråtit när någon har missat en avgörande straff, gråtit när Luiz stått helt förstörd i en intervju efter Tysklands slakt av Brasilien. Men på söndag är det slut. Inte en minut har jag missat, eller några minuter på någon match, annars slaviskt framför TV:n. Förutom när Brandao dök upp i rutan, då bytte jag kanal och ondgjorde mig över SVT och deras märkliga val.

Men vem fan är jag att vara ledsen för att VM är över, jag har haft det som jobb, att se varenda minut av det här mästerskapet så ingen borde vara lyckligare än jag. Ändå, tomheten som brinner i mitt bröst får mig att gå med nedsänkt huvud, sparka i gruset och mumla ohörbara saker för nu är det bara två dagar kvar av en underbar månad.