Året är 1963, och Stephen Hawking (Eddie Redmayne), en kosmolog vid det brittiska Cambridgeuniversitet, gör stora framsteg i sin strävan att finna en ”enkel, elegant förklaring” på universum. Hans egen värld förändras i grunden då han faller för konststudenten Jane Wilde (Felicity Jones). Men enbart 21 år gammal får den sunde och sportige Stephen ett mardrömsbesked: en muskelsjukdom som kommer att ge sig på hans lemmar, begränsa hans rörelse- och talförmåga och ta hans liv inom två år.

Det är premissen för filmen. Och mycket mer visste jag inte om Stephen Hawking. Dels för att hans område är så långt ifrån mitt och för att det aldrig har intresserat mig. Jag var skeptiskt till filmen innan jag såg den. Det måste jag erkänna. Jag tänkte mest ”hur intressant kan det egentligen vara”. Men oj, vad fel jag hade.

Den rollprestation som Eddie Redmayne står för är helt enastående. Det hade lika gärna kunnat vara Stephen Hawking själv. Jag ville se filmen en gång till direkt efter jag hade tittat på den. Och jag kunde aldrig i hela mitt liv tro att jag skulle gråta till en film om Stephen Hawking, men där satt jag och snyftade i salongen både en och två gånger.

Oavsett om man är intresserad av relativitetsteori, svarta hål och Hawkingstrålning eller inte så borde man se filmen för det är en fantastisk berättelse på många sätt. Är man intresserad av bra film då är det bara att boka en biljett och sätta sig i salongen och njuta. Biljett här.

Om jag måste betygsätta filmen, ja, då får den en solklar 

© UNIVERSAL PICTURES