Jack Black
SELF
IMG_4606

Intervjuer

Moore träffar Mad Dog & Jycken

Det var inte helt utan nervositet jag satte mig ner i sofforna för att intervjua två av Sveriges bästa fighters, Reza Madadi och Magnus Cedenblad inför UFC-galan i Globen nu till helgen. Med smeknamn som ”Mad Dog” och ”Jycken” räknade jag nästan med att möta 2 adrenalinstinna kaxiga killar – och förmodligen åka på stryk.

Jag har aldrig varit så glad över att ha haft fel förut. In kommer 2 supersköna, trevliga och glada killar. De sitter och skämtar under hela intervjun och svävar gärna iväg på sidospår som gett mig en hel del historier att förvara i mitt minne.

Det märks att båda två är otroligt lugna, samlade och trygga i sig själva. När jag frågar om de ofta är inblandade i gatuslagsmål skrattar båda och säger ”kompis, vi tränar tre gånger om dagen, vi orkar inte slå någon efter det, vi VILL inte slå någon efter det. Det vi sysslar med är idrott, inget annat. Många tror att fighters är problembarn med aggressionsproblem, men det stämmer inte. Vi älskar det vi gör, vi har roligt och vi är glada.

Min första fråga till båda två var hur deras smeknamn blev till. ”Mad Dog” och Jycken” måste ju ha en cool story bakom sig, eller?

Reza skulle gå sin första proffsmatch. Han dyker upp med rakad skalle och med en stor blåtira över hela ansiktet. Precis innan han gick in i ringen frågar managern vad hans nickname är. Reza förstod inte vad han pratade om först, vadå nickname? Men efter ett tag valde de att kalla honom för Mad Dog eftersom hans efternamn är Madadi, och hans mamma alltid brukade kalla honom för vildhund när han var yngre då han alltid kom hem blåslagen och smutsig.

Namnet ”Jycken” däremot började som ett skämt. Mange hade väldigt långt hår tidigare och hans kompisar tyckte det såg roligt ut när håret fladdrade i luften då han sprang. Du liknar en hund, sa de. Namnet satte sig efter det och idag känns ”Jycken” självklart.

Mad Dog är 33 år och tävlar i 70kilos-klassen. När han gör entré inför en match spatserar han ut med en svensk flagga och magdansöser till orientalisk musik. När vi pratar om hans första fighter berättar han att motståndarna brukade bokstavligt talat hoppa in i ringen, då tänkte han ofta ”vad fan har jag gett mig in på”, men nu för tiden känner han lugnet inför en match. Nervositeten finns kvar men är inte alls lika påtaglig som i början av karriären. Man vänjer sig, säger Mad Dog och skrattar. Mitt självförtroende är bra och jag går alltid in för att vinna en match. En förlust finns inte på världskartan.

Och ser man till hans statistik, 12 vinster och 2 förluster så kan man inte direkt säga emot. Han riktar ett stort tack för sina framgångar till sin mentor och coach Selman Berisha som hjälpt honom dit han är idag, och även till sina sponsorer carspot.nu.

Jycken är 29 år och tävlar i 84kilos-klassen. Han är enormt taggad inför UFC-galan i Globen. Det är alltid roligt att fightas på hemmaplan och känna publikens stöd, säger Jycken. Men en stor publik tar inte fokus från matchen, det spelar ingen roll om det är 1 eller 10000 i publiken, jag fightas likadant oavsett säger han och ler. När Jycken gör entré så brukar han av förklarliga skäl spela ”Who let the dogs out”.

Båda påtalar hela tiden vikten av att man måste studera sin motståndare noga. Det ska vara min match, jag ska inte anpassa mig, jag ska styra säger Jycken, och Mad Dog håller med och skojar med Jycken om att det inte brukar hända så ofta. Denna typ av retsamma men kärleksfulla jargong genomsyrar hela intervjun och man märker tydligt att de är bra kompisar som gillar att driva med varandra. Det är svårt att få en organiserad intervju då de båda pratar ofta och länge, men man blir så pass fängslad av deras historier att man gärna lutar sig bak för att bara lyssna och skratta med. Som när Jycken frågar om Mad dog tog helikoptern till intervjun (han var felaktigt misstänkt för helikopterrånet, reds anm.) Eller när Reza skojar om att han måste tämja jycken ibland och simulerar en doggystyle-position.

Intervjun skiftar då och då mot det seriösare hållet, som när jag lite försiktigt frågar om den där misshandeln Mad Dog dömdes till för över 9 år sedan och vad som egentligen hände där.

Helt otroligt, säger Mad Dog. Var jag än kommer och ska fightas så ska de alltid gräva upp en sådan gammal grej och måla upp mig som en värsting. Lägg till att jag är invandrare och kallas Mad dog så förstår ju alla vilka rubriker det blir. Men ingen tidning har någonsin frågat mig vad som egentligen hände. Folk dömer mig utan att veta vad som egentligen hände.

Det var så här, jag arbetade som dörrvakt på en klubb en kväll. Utanför stod en dryg kille som skrek på sin flickvän. Jag bad han lugna ner sig lite men då blev han ännu vildare och tillslut så smällde han till sin stackars tjej. Kom igen, vem slår tjejer? De andra vakterna stod helt still, men i min värld var han en idiot som var otrevlig, överlägsen, och som slog sin tjej. Jag hoppade in för att stoppa honom och delade ut ett slag eftersom han blev hotfull. Så nej, jag ångrar mig inte, jag tycker snarare att de andra som bara tittade på utan att agera borde dömas. Man måste väl hjälpa till om man ser någon i nöd, det är för i helvete människans ansvar, att hjälpa de svagare som inte kan stå upp för sig själva på samma sätt. Hade folk bara fått veta hela historien så kanske de inte hade sett på mig på samma sätt som vissa gör idag. Jag gjorde vad jag tyckte var rätt i situationen, men tyvärr blev det som det blev.

När man pratar med Mad dog och ser honom i ögonen märker man att denna händelsen tynger honom mycket och det råder inga tvivel om att han talar sanning. Innan det blir alltför känslosamt väljer jag att byta samtals ämne och frågar dem båda hur de förbereder sig inför en match.

Vi äter och bygger upp vår styrka, och när det är några veckor kvar tills invägningen så börjar vi banta, säger Jycken. Det är viktigt att sköta kosten, men så fort vi har vägt in oss så äter vi så mycket vi kan för att bli tyngre igen.

Min nästa fråga blir hur länge de har tänkt hålla på med fighting, och om man bör sluta när man är på topp. Ingen av dem tycker att man ska bestämma när man ska sluta. Även efter att man slutat tävla så kommer man förmodligen ha samma kärlek till idrotten, antingen som anhängare, tränare eller något liknande.

Avslutningsvis frågar jag de båda ifall man skakar av sig en förlust och kan gå vidare utan problem. Båda skrattar.

-Kompis, en förlust sitter i resten av livet, jag hatar att förlora, skrattar Mad dog.

Och jag förstår honom. De båda är vinnarskallar in i märgen och tar detta 100% på allvar. Efter att vi tagit lite bilder och de försvinner härifrån lämnar de mig sittandes med mina egna tankar. Vilka fantastiskt sköna, glada och inspirerande grabbar tänkte jag och övervägde själv några sekunder att bli fighter. Sen googlade jag en av Jyckens matcher och insåg att jag är alldeles för rädd för att slåss i en bur, jag sitter kvar framför min dator. Det är ju ganska tufft det också.

Dela


Jack Black