Jag såg Livvakterna och Noll Tolerans när de släpptes. De var så ”bra” att jag inte kommer ihåg ett endaste dugg om vad de handlade om, eller vilka skådisar som var med (mer än Jakob ”Va fa-an” Eklund). På den tiden tyckte jag med största sannolikhet att det var kul med svenska actionfilmer då det mest kreativa svensk film kräkte ur sig i slutet av 90-talet var förväxlingskomedier riktade mot en målgrupp där jag inte riktigt passade in, och givetvis alla satans dramafilmer med Bergman-komplex om kramande människor i vattenbryn.

1997 kom också den första av (än så länge…) 26 st Beck-filmer. Den hade endast karaktärerna gemensamma med böckerna, men visade sig bli en toksuccé och blev också startskottet för (och håll i er nu) 32 st Wallander-filmer, 9 st Irene Huss-filmer, 9 st van Veeteren-filmer, 8 st Maria Wern-filmer, 8 st Annika Bengtzon-filmer, 5 st Arne Dahl-filmatiseringar, 3 säsonger av Kommissarie Winter, 22 avsnitt om Eva Höök, 5 filmatiseringar av Camilla Läckbergs böcker om Erica Falck, TV-serien Morden i Sandhamn, de nya Hamilton-filmerna OCH SÅ VIDARE. Jag har lämnat ute en hel del, plus att jag inte har nämnt fristående filmer eller Stieg Larsson-trilogin.

Om ni har orkat ta er igenom listan ovan så känns 12 filmer om Johan Falk som ”en piss i havet” (utan att räkna de tre första filmerna). Sverige massproducerar mediokra deckare som löpande band-produkter, och fler är på gång, betydligt fler. Vissa filmer når internationell framgång (i Tyskland), andra snappas upp av amerikanska filmbolag, en del samproduceras med nordiska film- och tv-bolag. Det finns uppenbarligen säckvis med pengar att tjäna.

Personligen spyr jag på hela skiten.
Enstaka filmer har haft en story värd att prata om, men majoriteten är så jävla avtändande att det inte ens går att ta sig igenom förtexterna. Skådespeleriet är minst sagt uruselt, dialogen känns som tagen ur en ”Kalle hittar en röd boll”-bok, karaktärerna är så platta och pajiga att grodan Skurt inger högre trovärdighet, och den uppenbara bristen på pengar gör att de färdiga filmerna påminner mer om Bullens brevfilmer än de ”storfilmer” annonserna skryter om. Trots detta, och trots min närmsta krets vetskap om mitt brinnande filmintresse, så är den vanligaste frågan jag får ”Har du sett den senaste Johan Falk-filmen? Den är skitbra!”. Så låt mig en gång för alla svara på frågan:

NEEEEEJ! JAG HAR INTE SETT NÅGON JOHAN FALK-FILM PÅ ÖVER TIO ÅR, OCH SÅ LÄNGE INGEN BINDER FAST MIG I EN STOL OCH HOTAR ATT KLIPPA AV MIN PUNG OM JAG INTE TITTAR, SÅ ÄR JAKOB EKLUNDS STAMMANDE OCH VÄRDELÖSA LÅTSASPOLIS ALLT ANNAT ÄN VÄLKOMMEN I MIN DVD-SPELARE.

Och det spelar ingen roll att ”Johan Falk: Kodnamn Lisa” enligt affischen ska gå upp på bio i en ”oklippt” version. Så länge inte allt förutom trailers och bioreklam är BORTKLIPPT, kommer jag att hålla mig lååååångt därifrån.