Johan förbereder sig inför högskoleprovet

Jag sitter just nu med näsan djupt nere i matteböckerna i ett dödfött försök att återuppväcka 13 år gamla hjärnceller. Jag blev precis av med mitt jobb (dvs mitt ordinarie jobb, Moore lever för alltid vidare), och den tid det tar innan jag börjar på nästa ställe fördriver jag med att plugga inför lördagens högskoleprov. Det blir mitt första högskoleprov, och det är något jag absolut INTE ser fram emot.

Varför jag gör högskoleprovet är en resa i sig. Under min gymnasietid, sent 90-tal, spenderades en stor del av de tråkiga lektionerna i en åtta kvadratmeter liten lokal där jag och mina vänner hade placerat en soffa, en TV, och ett Nintendo 64. Detta tidsfördriv i kombination med tvånget att stanna kvar i Spanska B när alla mina vänner fick byta till ett av skolan skapat låtsasämne (kommunikation), gjorde att jag avstod från att fördjupa mig i det aktuella ämnet i fråga (Spanska B). Då jag skippade detta ämne blev jag av med mitt slutbetyg, och fick istället ett ”samlat betygsdokument” (men jag är oslagbar på Mario Kart).

Nu 10 år senare får jag skörda frukten, eftersom jag uppenbarligen inte är tillräckligt kvalificerad för att söka in till högskolorna runt om i landet, och då mina betyg är för gamla för att läsa upp. Enda sättet för mig att få på papper att jag inte är retarderad är då tydligen att kunna saker som ”ABCD är en parallellogram där vinkeln C är 2x grader och vinkeln D är 3x grader. Vad är x?” och så vidare.

Jag har idag, precis nyss, avslutat ett testprov (mitt första) och sitter hänförd över att så mycket så onödigt kan rymmas på ett och samma prov. Självklart ska man på något sätt göra skillnad på folk med ambitioner och folk utan, men den fruktansvärda samling prettodynga som utgör högskoleprovet är inte rätt sätt.

Jag vill inte bli akademiker på heltid, jag vill bara kunna söka in på de linjer jag tycker är roliga. De linjer jag tycker är roliga kommer resultera i att jag får ett jobb jag tycker är roligt, vilket resulterar i att alla ni snyltande politiker kan fortsätta med kalixrom på julfesten då jag med största sannolikhet kommer bli fruktansvärt framgångsrik, och då kommer att betala miljontals kronor i skatter.

Jag får lite vibbar från ”de högre allmänna läroverkens” era när jag skummar igenom läsförståelsen av högskoleprovet. Sammanfattningar av olika doktorsavhandlingar i så byråkratisk text att knappt Herman Lindqvist skulle orka hålla ögonen öppna. Och sen ordförståelsen… Säg mig, du som läser detta, när var senaste gången du använde en ”axiom”, eller träffade på en ”seraf”? Eller studerade en gammal orienteringskarta över fornlämningar bara för att räkna ut arean av området där stenmuren korsar de tre gravplatserna.

Det är ett BEFÄNGT system. En relik, en dinosaurie i det arbets- och vardagsliv där problemlösning endast är ett par klick bort. Om fem år kommer provet med största säkerhet att slopas helt. Någon som inte är född på 40-talet kommer inse att det är kontraproduktivt att stöta bort majoriteten av de studiebenägna genom ett ryggdunkarprov som i det stora hela inte är värt mer än pappret det är tryckt på.