Att sprida ödmjuk stämning

Onsdag. Tidig morgon. (eller ja, 09.20 så en definitionsfråga..vissa kanske inte alltid kommer sådär fasligt jättemycket i tid till sin arbetsplats..) (man kan inte vara bra på allt). En Jessica – lyrisk över gårdagens extremt lyckade frisörbesök promenerar mot kontoret och passar på att ringa sin mamma.

Jessicas Mamma: – Hej, jag tänkte precis på dig!
Jessica (peppigt flaxande med håret för sig själv): - Ååååh.. tänkte du såhär ”vad snyggt mitt barn är idag?”
Jessicas Mamma (sakligt): – Nej jag funderade på hur din Valborg och gårdag varit. Iallafall, hur mår du?
Jessica: – Meh hallå, jag satt ju inne  precis hela dagen igår och blekte håret och fixade extensions! Visste inte du det?
Jessicas Mamma: - Nej, det hade du inte sagt.
Jessica : Aha…är sjukt nöjd hursomhelst! Det är en ny urfin färg och jätteljuvligt…*tyst ett par sekunder pga plötsligt insikt*… men du, så om du inte visste det, varför reagerade du inte på att jag frågade dig om du satt och tänkte på att ditt barn var snyggt idag?
Jessicas Mamma (med ljudet av någon som rycker på axlarna): - Näe…var väl inget otippat att höra från dig.

Men JAHA.

……

(Plats där det hade varit ett foto på mig i min snyggaste frisyr någonsin, om jag hade fått tillfälle att smygfota mig själv på kontoret, men icke, suttit här på kontorslandskapet omgärdad av generation ”Vem är Kissie?” hela dagen och inte kunnat lösa det lite smidigt då det här med blogg kanske inte räknas som ”lämpligt” på denna arbetsplats)

(Sådana här problem har inte Blondinbella)

Att vara sofistikerad

Man läser mycket. Använder avancerade ord. Är insatt i ”aktuella händelser”. Spenderar vinfyllda nätter med att gräla om politik och diskutera felaktiga bilder av psykiska åkommor. Går på vernissage. Läser DN.
Ni vet, är en intelligent och sofistikerad kvinna av idag helt enkelt.

Nöjd med det. Känner en trygghet i bilden av sig själv som fanbärare för ”den blekta blondinen med hjärna”.
Tvivlar aldrig på den. Är stolt över att ha kommit så långt på den vuxna stegen av klass.

Sen kommer stunder som idag,  när man hör sig själv yttra meningen ”Jo men jag har inga problem med mina extensions, förutom att de är så långa att de brukar fastna i min piercing i bröstvårtan när jag duschar.”
…………

1/5

Man får ju inte glömma att det är en helgdag idag. Röd och allt. Viktig på alla sätt att ära.

Det gjorde inte Filip som den omtänksamma vän han är.

Dagens utflykt

Vilken fin dag det varit denna första Maj!
Tusenmiljoner grader varmt (#Överdriveraldrig) och soligt.
Har ni tagit vara på den?
Viktigt att man gör.

Självfallet har jag det. Steg upp nio imorse, satte på mig oömma kläder, fixade lunch och packade iPhoneladdare samt förklarade för vänner att jag var icke tillgänglig mellan 10.00 – 17.00 och begav mig….

.. till frisören.

Tänk vad mycket tid och pengar jag skulle ha över om blont rakt hår bara ville växa på träd.
Eller mitt huvud.

Jessicas guide till en fördomsfri vardag – Fördom #14

Förra lördagen (sa ju att jag skulle ta er igenom veckan ni missat..) (..kommer mer av den varan) så var vi ute en sväng i vasastan, bland annat på Cliff Barnes samt K-Karaoke där vi firade att Filip ÄNTLIGEN kommit hem från USA. Kul kväll på alla sätt. Dock vet jag inte om min och Idas version av ”Ooops I did it again” fick Filip att glädjas över att vara hemma lika mycket som det fick honom att sakna att vara 1000-tals mil ifrån våra stämband. Men tanken var god.

Som de skarpsinniga och smarta läsare ni är så tänker ni nu ”Men Jessica, förra lördagen?! Var det inte då du var deppig?”.
Stämmer bra hörrni. Och vet ni vad detta bäddar för…?

Ett nytt rafflande avsnitt av Jessicas guide till en fördomsfri vardag – din guide till känslan av att vara en komplett öppensinnad människa! (Är du pinsamt omedveten om vad denna guide går ut på? Frukta ej utan läs in dig på tidigare lektioner här) Idag ska vi prata om fördomar om piffiga tjejer med förkärlek till långt hår och höga klackar.

Vanlig fördom #14: ”Piffiga partytjejer har inget djup. De vill bara sitta och prata locktänger och yta med varandra och reflekterar inte över något djupare än om väskan matchar outfiten.”

Anti-fördoms exempel ur verkligheten:

Jessicas vän Ida var i lördags  över med mat, vin och tröstande axlar innan kvällens utgång. Givetvis gick diskussionen i deppighetens tecken .

Jessica (snyftandes): Och då iallafall…. *sorgligt prat*
Ida (tittandes med medlidandes blick)
Jessica: *pratar fortsatta deppigheter*
Ida (men lite förändrad blick): Mmm..
Jessica: *piper på*
Ida (med tröstande ton): Men du…
Jessica (med darrande underläpp och hopp om lösande ord): Ja…?
Ida (lägger handen lite tröstande på armen och tar ett djupt andetag): Du är iallafall JÄTTESNYGG idag.

…

Illustrerande bilder från karaoken

Gissa vem som valde låt??

Nerdgirl problems

Hade känt mig avsevärt coolare om det första jag tänkte när jag såg detta INTE var ”jo men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH precis så är det med den nya versionen av MSN”.

Ett sista EMO innan ordningen återställs…

Söndag. Bra dag fylld av solsken. Älskar mitt fönster så fort det blir varmt ute. Att sitta där och glo, lyssna på musik, läsa eller bara mingla med vänner som kommer på häng. Ljuvligt.

Har, förutom det, ägnat mig åt  premiärhäng på en av Medis uteserveringar idag! Det blir inte mer bekräftat att det är vår än så.

(Specificerar inte vilken pga fullt på SNAPS och det känns loser att sitta på någon av dem bredvid. Som en vis kvinna en gång sa ”man kan räkna coolhets-faktorn på uteserveringarna i fallande ordning baserat på hur många steg inåt från götgatan det är”)

(Ja okej. Det var jag som sa det.)

(Är faktiskt vis)

Iallafall, det här inlägget ska inte handla om det. Utan detta var bara ett blygsamt intro till – vad jag misstänker kommer bli ännu ett inlägg åt EMO-hållet. Dock inte ett lika.. ska vi säga påträngande EMO som det förra.
Utan mer en summering, ett avslut på det kapitlet och ett ”hej jag är tillbaka och nu ska jag bara knyta ihop lite här så kör vi igång som vanligt sen.” Tycker det är viktigt.

Först och främst vill jag bara informera de som oroat sig för att jag inte bloggat att jag haft en jättebra vecka, verkligen, absolut varit ledsen till och från men gjort sjukt mycket kul, hängt med underbara vänner och rent allmänt anammat våren som man ska. Så oroa er inte. Behövde bara en paus från bloggen, från liv som levs på internet och allt det där. Leva i nuet och carpe diemma. (har dock som den bloggnörd jag är gjort små anteckningar i min iphone på saker jag vill blogga om så det kommer massor sen). Sen har jag sovit också, mer än på hur länge som helst, tror det är ett resultat av när kroppen släpper så mycket oro och ångest. Så skönt.

Och sen, det viktigaste av allt, så vill jag bara säga tack till er alla som varit så himla gulliga mot mig. Om jag visste att det här med att öppna upp sig skulle leda till denna flodvåg av kärlek hade jag nog börjat för länge sen. Ni har verkligen varit underbara, bara så himla FINA. Allt från vännerna till mamma som vanligtvis inte läser denna blogg (pga att jag förbjudit henne då jag inte kan härja omkring och vitsa om depraverade saker om hon är här inne och läser) men hade fått tips att det var läge att göra det och var sedan urgullig.
Tack. Och de av er som kommenterade, jag höll på fullaste allvar på att börja grina när jag läste det. Så träffande ord som verkligen betydde jättemycket! Ni anar inte!

Ska strax runda av med det här och återgå till mitt vanliga bloggande igen, men först vill jag bara göra en sak klar. Något jag känner att det är viktigt att ni förstår.
Det här är min blogg – inte min dagbok.

Det här är något jag pysslar med för att jag älskar att skriva, inte för att ge en fullvärdig bild av mig själv. Jag skriver denna blogg i underhållningssyfte – för att roa. Inte mer än så. Ska jag dra en liknelse (som jag älskar att göra) så ser jag på den lite som ett ”How I Met Your Mother-avsnitt”  (tycker du inte om den serien så byt ut mot valfri sitcom) (eller nej förresten, tycker du inte om den är du kass):
Det är valda fragment ur ett liv berättat i humoristisk ton med vissa – dock väldigt få- inslag av djup då och då.

Och det är så jag vill ha det. Som jag varit inne på förut så skulle denna blogg lika gärna kunna handla om ”Historien om Piggelin-glassens ursprung” for all I care, men det är tacksammare att skriva om sig själv.

Men absolut, nu när jag faktiskt märkt att jag mår bättre av det samt att jag får bra respons, så kanske det – precis som i ”How I Met Your Mother” – blir något vanligare med stunder av allvar. Men vi får se.

Vad jag egentligen vill få fram med det här, är en växande frustration som jag även känner i verkliga livet. Att folk dömer en efter enbart de sidor man aktivt visar upp. Nöjer sig med det. Tänker inte på att ”bakom den där fasaden kanske det finns något mer” på samma sätt som folk tänker att ”ja men hon bloggar ju om extensions så hon är väl glad”.

Jag och Ida hade nämligen en lång diskussion om detta. Hon och jag är väldigt lika när det kommer till personlighet. Vi är oerhört glada och entusiastiska i vårt umgänge men är dåliga på det här med att visa och prata om känslor, men vi jobbar på det nu. Och ja.. folk reagerar på ett sätt som att det är första gången vi känner. Förstår ni vad jag menar? Som att det är nu jag för första gången är deprimerad för att jag säger det. Det är stört. Folk refererar till en som ”den glada tjejen” och jag blir både fascinerad och förskräckt av att folk verkligen har så lite insikt om att människor har mer lager än så. Bara för att man inte trycker på en annan människa sin sorg så betyder det inte att den inte finns där. Det betyder att man valt att hantera den själv. Att fokusera på ett mer gnistrande nu istället för ett mörkare sedan som ändå finns kvar. Men ja, som sagt så får vi se. Det blir ju viss ändring på båda planen.

Ja. Det var väl det!

Nu – efter en vecka av detta så ska det som sagt bli som vanligt här i bloggen. Har iPhonen full av bilder så tänkte faktiskt ta er igenom veckan som gått via dem. Får se hur det går och hur mycket jag orkar!

Tack för att ni lyssnat!

Nu kör vi igång den här våren.

Morning after

Mmm men okej… *klia sig lite tafatt i huvudet* god morgon då… Fin dag det är idag.. Eh aha.. Igår var ju…kul..Ja men vi hörs.. *plats för stel hybrid av kram och axelklapp*

Sådärja, awkward morning done och jag sitter här i resterna av mitt känsloutspel med en känsla av lättnad, avslappning och pepp att gå vidare.

Återigen, precis som efter ett ligg.

Härligt.

Okej nu kör vi, vet att ni säkerligen ledsnat på min lilla EMO-blogg som slarvat med uppdateringarna, men vet ni?
Det struntar jag i! Är så bloggsugen! Ni kommenterar ju aldrig ändå så jag märker ändå ingen skillnad (ta hinten).

(vet ärligt talat inte om det ens kvalificerades som hint – jag hade lika gärna kunnat skriva ”JAG HATAR ATT NI BARA ÄR INNE OCH LÄSER OCH ALDRIG SKRIVER NÅGOT” på en stor skylt med illröda bokstäver och bankat det i huvudet på er – hade varit ungefär lika subtilt)

(så skulle jag dock aldrig göra pga snäll)

(samt om jag verkligen ville skada er skulle jag tvinga er att lyssna på Skrillex)

(näe fan..sånt får man inte ens skämta om..)

(brrr…)

Det var verkligen länge sedan jag hade så mycket lust att blogga. Kul.

Men hörrni, ska ni vet, jobba lite nu (tydligen så FÅR man inte bara en löneförhöjning utan man ska behöva hålla på och  bevisa att man gjort sig FÖRTJÄNT av den också…. pffft… jag är ju här och förgyller stämningen, bara det borde räcka kan man tycka..) men låt oss höras en miljon gånger under dagen.

Puss!

Inte ett vanligt blogginlägg…

Okej, såhär är det, vill utfärda en liten varning: det här är ett så kallat EMO-inlägg (har dykt upp liknande kanske två tre gånger i den här bloggens historia, så ni som varit med förr vet vad som gäller). Ni behöver verkligen inte läsa det här, det kommer med stor sannolikhet vara en enda icke sammanhängande röra, men grejen är att ja.. jag har haft så mycket tankar i huvudet de senaste dygnen att jag bara känner att jag måste få dem ur mig. Efter detta inlägg-  som säkerligen enbart kommer vara ett kaos av metaforer och känslor – så kommer bloggen ta sig i kragen och återgå till ordinarie stil.  Men ibland behövs en sådan här urladdning, så kontentan är:

Är du en av dessa människor som saknar ”djup” i den här bloggen och vill se mänskligare och sårbarare sidor bakom glittret och dessutom har hög tolerans för dravel – läs vidare. Ni andra – gå och kolla nattens repris av Scrubs så länge så är jag sedan tillbaka i annan form. Skulle nog föredra om de flesta faktiskt kollade bort tror jag…möjligtvis alla.

Men men.

Alltså fan. Jag har promenerat omkring ikväll och skrivit det här inlägget i hjärnan tusen gånger. Tänkt på saker jag vill ta upp. Uppröras över. Sörjas över. Men det är svårt. För allt försvinner när man sitter här i soffan stirrandes på en skärm. Men det spelar faktiskt ingen roll. Just nu vill jag bara få ut de tankar jag kan ur hjärnan. En situation har lett till tankar om en annan och sedan har det bara rullat på.

Jag har alltid sagt att ”gör bara saker så länge de får dig att må mer bra än dåligt.” Ett ganska enkelt och framförallt smart råd. Men ja, någonstans på vägen tror jag att jag slutade lyssna på mig själv.
Ni vet känslan av ett plåster som skaver? Det skaver lite hela tiden, man vet att man borde ta bort det, rycka, få det gjort. Men man vågar inte. Pillar lite i kanterna då och då. Låter det sitta kvar. Av olika anledningar. Av rädsla för hur såret ser ut under. Att man tycker om att ha det där. Man fegar. Vet att man borde men hoppas att om man låter det vara ramlar det tillslut av i duschen. Smärtfritt. Enkelt.
Men så slutar det sällan. I helgen fick jag hjälp att få mitt avrivet och det gjorde faktiskt ondare än vad jag föreställt mig. Hade förberett mig på det så himla länge. Loggat av. Kopplat bort. Slutat följa. Men det hjälpte inte då det blev avrivet på ett sätt jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Fy fan. Oförberedda slag är de värsta.

Ett kort tag var jag arg på mig själv för allt jag varit feg med. Både avryckandet och saker innan. Men insåg att nej, vissa gånger behöver man någon som hjälper en att våga. Som står bredvid en och hoppar med en. Inte dyker från en klippa längre bort och vrålar om hur kallt det är.

***

Mitt nyårslöfte var att bli en öppnare och mer känslomässigt tillgänglig person.
För det har varit ett, jag vill inte säga problem, men något som definierat mig väldigt länge. Det faktum att jag kan ses som ”kall” (trodde ni inte va, ni som fortfarande läser som inte känner mig?) för att jag har så otroligt svårt för det här med känslor på den djupare sidan av jippie.

Och ja, jag är mycket medveten vad det kommer ifrån. Jag hade en jobbig tid i mina yngre år. Den var framförallt präglad av en lång tid då jag inte hade råd att kunna visa känslor, då jag behövde vara tuff, för min och andras skull, där tårar visade svaghet och stämningen var hård. Och det stannade kvar, man utvecklar en förmåga att stänga av, att lära sig pusha bort folk så fort de visar minsta tecken på att kunna såra en och att hålla tillbaka tårarna. Minns att jag inte grät på flera år för jag visste att började jag skulle jag inte sluta.

Och..hmm.. det hängde kvar. Alldeles för länge. Jag har faktiskt alltid varit bra på just det, hålla mig på den enkla sidan av livet. Den okomplicerade versionen av verkligheten. Och att inte visa mig sårbar. För något. Orädd. Tuff.

Men som sagt, jag har ledsnat på det nu. Och verkligen aktivt tagit tag i det. Framförallt med det här med att vara sårbar, det har jag haft sjukt svårt för. Det var först för någon månad sedan (när jag skrev den här bloggens första EMO-inlägg tror jag) som jag tillät mig själv att vara ordentlig ledsen tillsammans med min grupp av närmsta vänner. Att erkänna mig besegrad (tävlingsinstinkten är även den stark) och att vara okej med det. Att sluta bete mig så stolt och ta deras medlidande utan att känna något fel med det.

Och det var helt sjukt befriande. Faktiskt.

*****

När jag ser tillbaks på den människan jag var för ett halvår sedan känner jag knappt igen mig själv. Jag har  kommit så himla långt. Det märks nog inte så mycket för andra. Men för mig, som vet vart utgångspunkten var har babysteps känt som elefantkliv och jag är så stolt över mig själv. Saker jag gjort, sagt, vågat, accepterat och ändå slutat fega med. Jag har varit så utanför min comfortzone på så många plan. Exempelvis gick jag från att ducka från kramar till att börja uppskatta det här med skedning. Jag har gråtit framför vänner för första gången. Bara en sådan sak. Trodde jag aldrig.

Ibland önskar jag att det hänt tidigare, framförallt när jag tänker på fina människor som sårats i onödan på vägen, men utveckling sker i den takt det gör.

***

Klockan är sent, och jag ska börja göra mig redo för natten nu.
Precis mailat Malin – van känslobloggare – och frågat om ”man verkligen kan publicera sådana här inlägg” (bekväm med känslomässig öppenhet var det…) men hon godkände med entusiasm och förklarade att sånt här publicerar bloggbrudar dagligen, bara att jag inte läser dem. Okej bra.

Mm men godnatt då, imorgon kommer allt vara som vanligt och jag kommer låtsas som det här inlägget inte hänt, obekväm morgon i stil med ett one-night-stand som får för sig att stanna på frukost. Men precis som i bra sådana fall – var det värt det.

Jag må vara deppig just precis nu. Men varje sekund är en sekund närmare att det går över.

Och när vi ändå håller på och fördjupar oss i känslor så vill jag avsluta med så ofantligt mycket kärlek till Ida och Malin!
Tack. För precis allt.

2012

2012 – den emotionella berg och dalbanan som kastar nya läskig loopar framför dig gång på gång och aldrig tycks ta slut.
Förmodligen för att ingen annan köar för att kliva på.

Dags att kliva av och få vila lite vid langos-ståndet snart? Vore skönt.
Fan även Fritt Fall vore att föredra. Upp. Ner. Done. Inga konstigheter. Inget trassel.

Du och jag ska hänga imorgon kväll bloggen, då tar vi igen för all frånvaro!
Ikväll dränker jag mina sorger i vänner, vin och sång (och tveksamma metaforer uppenbarligen)