Let´s have a toast for the douchebags!

Jessicas tisdag i relevanta och Kanye West / Jay Z-relaterade punkter alternativt ”Hur jag blev Hip Hop-tjej”

09.10: Pratar med min förträffliga kontakt på Globen som bekräftar att ”jo Jessan, jag ska givetvis fixa in dig och en kompis på kvällens konsert”.

09.10: SMS:ar Filip – nyss födelsedagsfylld vän och hip hop entusiast – och frågar lite oskyldigt ”Vad ska du göra ikväll?”

09.11: Fnissar för mig själv pga ser fram emot att få messa ”NÄ DET SKA DU INTE FÖR VI SKA PÅ KONSERT IKVÄLL! GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!”. Känner mig genial och briljant som hållt denna plan av överraskning så cool.

09.12: Får svar av Filip och SMS:ar sedan… *trumvirvel* ”NÄ DET SKA DU INTE FÖR VI SKA PÅ KONSERT IKVÄLL! GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!”. Glad stämning.

11.30: Går in på Facebook och möts av följande härliga statusuppdatering:

Blir varm i själen och tänker ”Åh, vilken bra och uppskattad vän jag är. Mina vänner måste tycka så gott om mig.”

11.45: Noterar att den allra första kommentaren på ovan status är från gemensamma vännen Cissi:

Känner mig avsevärt mindre som en bra och uppskattad vän.

11.46: Kommer på att jag kan dra vitsiga skämt angående detta med att första tanken är utpressning och börja säga att jag har 99 problems
and being a bitch is one. Glädje över egen vitsighet.

11.47 – 18.57: Jobbar och tar mig hem.

19.00: Stresspiffar mig och kommer på att ”hmm kanske ska sätta på lite Kanye West och Jay Z under tiden så jag har någon koll på vad det är för låtar jag hör ikväll.

19.02: Stänger lidande av Spotify med motiveringen ”det räcker faenemig att jag måste lyssna på den här skiten ikväll”.

19.55: Möter Filip vid globen och förklarar att jag glädjs för hans skull och att ”detta är inte riktigt min musik men jag tänkte att vi kan ju parkera mig i baren så kan jag stå där tills jag druckit tillräckligt för att fejka entusiasm alternativt så stannar jag där och muttrar något om att jag gillade dem innan de blev mainstream om någon frågar.”

20.05: Inne på golvet. Hittar INGEN bar. FÖRSKRÄCKT. Ser framför mig hur jag får stå och stappla lite stelt och grina svettiga tårar av uttråkighet samtidigt som jag andas in bomullsfibrer från de fyrtiomiljoner hoodiesarna från publiken.

20.07: Önskar mig en liten strandstol.

20.15: Filip ber mig posa och vill att jag ”gör lite gängtecken.”

20.16: Förklarar att ”jag inte kan stå här och posa hur mycket som helst för hela gröna linjen är ju fan här och snart gör jag fel tecken och får SPÖ!!”

20.40: Konserten börjar. Är oerhört skeptisk.

20.50 och cirka 2,5 timmar framåt: Står inklämd nästan längst fram, hoppar, skriker, vrålar, vevar på armarna och gör diamant-tecken med händerna som jag aldrig gjort något annat.

Nej alltså fy fan vad episkt. VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT FÖR MIG HUR GRYMMA SÅNA HÄR KONSERTER ÄR? For shame ni alla, for shame!! Alltså. Det var så sjukt bra. Så vräkig, häftig show och sånt drag. Vilken energi. Alltså publiken, vad vi röjde. Har inte haft så mycket främmande killars svett på mig sedan tiden som säsongare på Rhodos. (ba dum ba disch!) (obs skämt, hade faktiskt pojkvän då) (iof dansade jag omkring på en bardisk och hällde shots i folks munnar som yrke så att..)

23.45 eller något (pga slutade bry mig om klockan): Konsert slut. Informerar Filip att jag ska bli hip hopare. Fy fan vad bra. Jag får gå på asfeta konserter, ha bekväma kläder och hip hop-killar gillar stora rumpor och bling. PERFEKT.