Jag minns de där klasströjorna man gjorde när man skulle sluta högstadiet, som alla skrev sitt namn på. Någon hade försökt komma på något fyndigt som skulle stå på fram- och baksida. Jag tror vi hade något i stil med ”Nu sticker eliten – kvar blir skiten”, vilket känns sådär. Sen minns jag att vi skojade om att ha ”Varje dag föds en lärare – använd kondom”, och det är väl ungefär den humorn man kan förvänta sig av högstadieelever. Vi fick också veta att det ”MINNSANN INTE VAR ROLIGT!” Man kan förstå reaktionen.
Det fick mig att tänka på vilka lärare som har format mig genom livet, för man får alltid en speciell relation till lärare vare sig man vill eller inte. Inte på universitetet men på högstadiet och gymnasiet. Om man inte är ett stort fan av auktoriteter så får man dessutom problem ibland, har jag hört. Jag avskydde många lärare, kände mig orättvist behandlad som man gör, blev utskickad från klassrum, fick skäll när jag inte skulle ha det för att jag ”brukade prata för mycket”. Jag var väl som folk är mest, kanske lite pratigare.
Att gå på högstadiet och gymnasiet är också en vansklig tid, man famlar blint i något slags försök att förstå vem man är, man låtsas veta vad man vill göra när man blir ”vuxen” utan att egentligen ha en aning. Identitetskris. Jag var en duktig elev, inget snack om den saken. Men när jag med fem eller tio års distans tittar tillbaka på min tid i skolan förstår jag att jag formats av de som uppmuntrade mitt skrivande, men framför allt av de som uppmuntrade mig som människa, som faktiskt brydde sig på riktigt och som lyssnade. De var lärare som tog till sig elever, som såg saker och som inte bara skrapade på ytan, för på ytan ser man sällan saker som betyder något. Sådana lärare är ovärderliga och tyvärr, väldigt sällsynta.
Jag vet inte hur det är nu. Jag hör sällan folk prata om att de har bra och inspirerande lärare, snarare verkar definitionen på en bra lärare vara någon som låter folk prata i mobiltelefon på lektionen och som inte bryr sig över huvud taget.
Jag hade ändå turen att ha tre lärare som var inspirerande, som alltid tog emot mig med öppna armar, som jag visste fanns där om det var något jobbigt eller om jag bara ville prata lite, som en fin vän, och för det är jag evigt tacksam: Christer, Mikael och Karin.
Relaterade inlägg
