I onsdags var jag på James Blunt när han fyllde Hovet. Dagen innan hade jag glömt att jag skulle på konserten, för jag tänkte att det skulle bli en konsert i mängden, tills jag insåg att många av mina starkaste minnen är förankrade i låtar som han skrivit.
Jag har alltid tänkt mig James Blunt som en lugn person, sansad och kanske till och med lite tråkig på scen, men oj, vad fel jag hade. Med en avskalad scenografi lyckas han med sitt dåraktiga sätt fylla scenen på ett extraordinärt sätt, studsar omkring som ett litet barn som har fått den senaste TV-spelskonsolen i julklapp.
När han svettig studsat klart till Postcards säger han ”Enough with the happy songs, you came here for the sad songs, didn’t you?” och bandet släcks ner och han sätter sig ensam vid sitt piano och börjar spela Goodbye My Lover. Då börjar tårarna rinna, obehindrat, en tyst gråt. Och jag undrar vad fan det är som händer, varför jag gråter så mycket och då kommer det tillbaka igen, minnen som jag glömt att jag hade, för det är så det är med minnen. Vi glömmer våra minnen tills det händer något som gör att det kastas tillbaka på oss i full kraft, utan skam. Jag börjar tänka på hur livet hade kunnat bli, en annan verklighet än den jag lever i nu, inte nödvändigtvis för att jag har det dåligt nu, snarare tvärtom. Men allt blev så sorgligt och påtagligt, med vänner som försvann, gamla kärlekar som man borde behandlat bättre.
Sen dedikerade han You’re Beautiful till publiken och jag började gråta igen. Det var den låten jag spelade mest när jag var olyckligt kär i mina tonår, och det var den låten som fick mig att inse att jag inte kunde sjunga över huvud taget, bara det är ju smärtsamt nog.
När jag klev ut från Hovet i den kalla oktoberkvällen kände jag mig pånyttfödd, katharsis, och sen gick jag hem och sjöng igen. För det är faktiskt så att jag sjunger hellre än bra.
Relaterade inlägg
