FREDAGSKRÖNIKAN

Jag minns att jag var väldigt noga med tider som liten, missade aldrig en måltid, missade aldrig att komma hem i tid på kvällen, kom alltid planenligt, som om jag hade en inbyggd klocka som styrde mig. Satte något slags prestige i att alltid triumferande komma exakt en minut innan den utsatta tiden.

Jag fick ofta beröm för det där, kanske främst av farmor och farfar, dit jag tog min cykel varje vecka och alltid kom några minuter innan maten var klar. ”Du är som din far, han är också alltid i tid!”.

Jag vet inte när allt ändrade sig, kanske någon gång under gymnasiet. Jag vet att jag var väldigt kär i en tjej, och kom ofta sent bara för att få vara några minuter extra med henne, kanske var det där ett frö började gro i mig som har blivit allt värre ju äldre jag blivit.

Jag själv ser det som ett ”härligt drag” hos mig, att man inte riktigt vet, men förstår samtidigt att det är ett mycket osympatiskt drag. Det är inte det att jag inte försöker komma i tid, för det gör jag, det bara är så mycket jag vill göra innan.

Häromdagen försov jag mig till en lunch med en vän som vi skulle ha 12:00, dagen innan det sa en annan vän att han kommer ha spenderat flera år med att vänta på mig innan vi dör. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite spännande. ”Dyker han upp idag, tro?” Kanske, det är det man inte vet.